EU:s tillgänglighetsdirektiv 2025 – omfattade sektorer, produkter och undantag
Bakgrund och syfte
EU antog 2019 ett tillgänglighetsdirektiv (European Accessibility Act) som ställer gemensamma krav på tillgänglighet för utvalda produkter och tjänster inom unionen
. Direktivet ska tillämpas i alla EU-länder från 28 juni 2025 och syftar till att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning samt harmonisera reglerna på EU:s inre marknad
. I Sverige genomförs direktivet genom lag (2023:254) om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet, som träder i kraft samtidigt
. Därmed utökas lagkraven på tillgänglighet från att tidigare främst ha gällt offentlig sektor (t.ex. via DOS-lagen för offentliga webbplatser) till att nu omfatta även stora delar av privat sektor. Målet är att alla konsumenter – oavsett funktionsförmåga – ska kunna använda viktiga tjänster och produkter i samhället på lika villkor.
Berörda verksamheter och sektorer
Tillgänglighetsdirektivet 2025 omfattar både offentliga och privata aktörer som tillhandahåller de produkter och tjänster som faller inom direktivets räckvidd. I praktiken berörs företag och organisationer inom en rad branscher – exempelvis bank och finans, e-handel, transport, telekommunikation, media – liksom offentliga verksamheter som erbjuder motsvarande tjänster. Myndigheter hade redan tidigare skyldigheter att erbjuda tillgängliga digitala tjänster, men nu utökas kraven och blir enhetliga även för privata aktörer. Post- och telestyrelsen (PTS) påpekar att många företag och organisationer i Sverige påverkas av de nya reglerna
. Nedan följer en översikt av de produkter och tjänster som direktivet och den svenska lagen omfattar, samt vilka sektorer som berörs.
Tjänster som omfattas
Direktivet identifierar ett antal konsumenttjänster som centrala. Följande typer av tjänster måste uppfylla tillgänglighetskraven
:
-
Elektroniska kommunikationstjänster – Till exempel telefontjänster, SMS, e-post, chatt och videosamtalstjänster. Hit räknas även internetbaserad kommunikation. Telekomoperatörer och andra leverantörer måste säkerställa att sådana tjänster kan användas av alla (t.ex. genom stöd för hjälpmedel och alternativa kontaktvägar).
-
Bank- och betaltjänster – Innefattar bl.a. internetbank, mobilbank, betalningsappar samt självbetjäningstjänster som bankomater och betalterminaler
. Banker, kreditinstitut och fintech-bolag behöver utforma sina tjänster (både digitala och fysiska gränssnitt) så att de är tillgängliga för personer med olika funktionsvariationer.
-
E-handelstjänster – Omfattar i princip alla digitala tjänster för distanshandel med konsumenter. Det inkluderar webbplatser och appar för onlinebutiker, biljettbokning, bokning av boenden m.m. Företag inom e-handel och digital handel måste se till att hela köpprocessen – från produktinformation till betalning – är tillgänglig.
-
Persontransporttjänster – Avser persontransporter med flyg, buss, tåg eller båt. Kraven gäller främst digitala tjänster som bokningswebbplatser, mobilappar, elektroniska biljetter och biljettförsäljningssystem. Transportbolag (flygbolag, tågoperatörer, rederier, långfärdsbuss m.fl.) måste alltså tillgängliggöra sina digitala kanaler för resenärer. (Lokal och regional kollektivtrafik är undantagen från vissa av dessa krav i direktivet – se avsnitt om undantag.)
-
Tjänster som ger åtkomst till audiovisuell media – Till exempel streaming- och play-tjänster för video/TV, elektroniska programguider (EPG) i digital-TV-boxar, mediebibliotek o.d.. TV-bolag, streamingtjänster och andra medietjänstleverantörer berörs och måste erbjuda gränssnitt som går att navigera och förstå även för personer med nedsatt syn, hörsel eller motorik.
-
E-böcker och e-bokstjänster – Digitala böcker (huvudsakligen textbaserade) och plattformar för distribution/läsning av e-böcker omfattas
. Förlag och distributörer som tillhandahåller e-böcker måste se till att format och läsarfunktioner är tillgängliga (t.ex. kompatibla med skärmläsare), och biblioteks- eller boktjänster online måste uppfylla kraven på tillgänglighet.
Produkter och utrustning som omfattas
Utöver tjänsterna ställs också krav på ett antal produktkategorier, främst digital utrustning, som används av konsumenterna för ovan nämnda tjänster. De produktkategorier som omfattas av lagen är
:
-
Datormaskinvara och operativsystem – Innefattar datorer för allmänt bruk, såsom persondatorer och surfplattor, samt deras operativsystem
. Tillverkare av datorhårdvara och OS-leverantörer måste se till att grundläggande funktioner (bild, ljud, inmatning m.m.) är utformade enligt tillgänglighetskraven.
-
Terminalutrustning för elektroniska kommunikationstjänster – Exempelvis smartphones, hemroutrar, modem och liknande utrustning som används för att komma åt kommunikationstjänster. Detta innebär att tillverkare och importörer av t.ex. mobiltelefoner måste uppfylla minimikrav (som stöd för talsyntes, hörhjälpmedel, tydliga gränssnitt etc.) innan produkterna får CE-märkas och säljas inom EU.
-
Terminalutrustning för audiovisuella medietjänster – Exempelvis digital-TV-mottagare, digitalboxar och smart-TV-apparater. Sådan konsumentelektronik för att ta emot TV/video behöver ha tillgängliga menyer, fjärrkontroller och funktioner (t.ex. textning, uppläst meny) enligt kraven.
-
Betalningsterminaler – Utrustning för elektroniska betalningar, t.ex. kortläsare i butiker
. Dessa ska vara utformade så att kunder med olika funktionsnedsättningar kan genomföra betalning (vilket kan innebära taktila knappsatser, ljudfeedback, läsbar skärmtext o.s.v.).
-
Självbetjäningsterminaler – Hit räknas automater kopplade till de nämnda tjänsterna, till exempel uttagsautomater (bankomater), biljettautomater och incheckningsautomater
. Aktörer som installerar sådana automater (banker, transportföretag, flygplatser m.fl.) måste se till att de uppfyller de tekniska tillgänglighetskraven – exempelvis att en biljettkiosk har användargränssnitt som fungerar för personer med syn- eller rörelsehinder.
-
Läsplattor för e-böcker – Det vill säga dedikerade e-boksläsare
. Tillverkare av läsplattor (t.ex. e-ink-baserade enheter) behöver bygga in funktioner som gör att personer med nedsatt syn eller andra hinder kan ta del av e-böcker (t.ex. justerbar text, kontrast, alternativ för uppläsning).
Sammanfattningsvis omfattar direktivet de flesta digitala plattformar och apparater som allmänheten använder för kommunikation, finans, handel, resor och media. Aktörer inom respektive bransch – både producenter, distributörer och tjänsteleverantörer – ansvarar för att deras produkter/tjänster uppfyller de gemensamma tillgänglighetskraven.
Praktisk påverkan på olika branscher
De nya kraven innebär i praktiken att berörda branscher behöver anpassa både teknik och arbetssätt för att säkerställa tillgänglighet. Nedan beskrivs hur några centrala sektorer påverkas:
E-handel och digitala tjänster
E-handelsföretag och andra digitala tjänsteleverantörer måste se över sina webbplatser och mobilapplikationer i grunden. Allt från navigering, formulär och produktpresentation till betalningsflöden ska vara utformade så att även användare med exempelvis nedsatt syn, motorik eller kognitiv förmåga kan genomföra köp utan hinder. I praktiken innebär detta att gränssnitt behöver följa etablerade riktlinjer (som WCAG-standarder) vad gäller färgkontraster, textstorlekar, tydliga etiketter på knappar/länkar, stöd för tangentbordsnavigering, med mera. E-handelsaktörer kan behöva implementera funktioner som alternativtext till bilder, möjlighet att förstora innehåll och olika inmatningssätt för att uppfylla kraven. Även biljettbokningstjänster och bokningssajter för t.ex. hotell eller evenemang (som faller under distanshandel) måste göra liknande anpassningar. Företag som inte redan arbetat med tillgänglighet kan stå inför omfattande uppdateringar av sin tekniska plattform för att möta lagen – men på sikt förväntas detta även bredda kundbasen och förbättra användarupplevelsen för alla kunder.
Bank och finanstjänster
Inom bank, betalning och finans ställs nu detaljerade krav på att både digitala tjänster och fysiska gränssnitt är tillgängliga. För banker innebär det att internetbanken och mobilappar måste kunna användas av kunder med olika funktionsnedsättningar – till exempel genom kompatibilitet med skärmläsare för synskadade, tydlig struktur och språk i informationen, samt alternativ för tvåfaktorsinloggning som fungerar även för dem som inte kan använda vanliga SMS-koder eller bankdosor. Även bankomater (uttagsautomater) behöver uppfylla kraven: många banker behöver utrusta sina automater med talstöd (hörlursuttag för talande instruktioner), punktskrift eller upphöjda symboler på knappar, samt skärmar som är läsbara med hög kontrast. Betalterminaler i butiker måste på liknande sätt ha taktila och visuella egenskaper som gör dem användbara för alla kunder. Dessutom omfattas informativa tjänster inom finans – exempelvis att kölappar och digitala ködisplayer på bankkontor är utformade så att även kunder med syn- eller hörselnedsättning kan uppfatta när det är deras tur. Sammantaget behöver banker och betaltjänstföretag utbilda sin personal och uppdatera sin teknik för att uppfylla minimikraven. Finanssektorn har redan påbörjat arbete med att följa EN 301 549-standarden (en EU-standard för tillgänglighet) som täcker många av kraven. Underlåtenhet att följa lagen kan leda till sanktioner och skada bankernas anseende, därför pågår branschinsatser för att möta deadline 2025.
Persontransport (resesektorn)
För transport- och resebranschen innebär direktivet att allt fler delar av resenärens digitala upplevelse måste vara tillgängliga. Flygbolag, tågoperatörer, större bussbolag och rederier måste se till att deras webbplatser och mobilappar för information, tidtabeller och biljettbokning är tillgängliga. Till exempel ska en tågresenär kunna söka och boka en resa på tågbolagets webbplats även om hen använder skärmläsare eller inte kan använda mus – vilket kräver tydlig navigation och korrekt kodning av innehållet. Elektroniska biljetter och boardingkort (t.ex. i mobilappar) ska vara utformade så att de kan uppfattas av hjälpmedel eller i olika visningslägen, så att resenärer med nedsatt syn kan verifiera sin biljett. Även information om förseningar eller plattformsändringar i appar bör presenteras på ett sätt som alla kan ta del av. Utöver digitala kanaler omfattas också de biljett- och incheckningsautomater som resenärerna möter på stationer, flygplatser och terminaler
. Dessa automater måste anpassas med exempelvis taktil vägledning, röstinstruktioner och ergonomisk design för rullstolsanvändare.
Det är dock viktigt att notera att lokal och regional kollektivtrafik till stor del är undantagen från direktivets krav på tillgänglighet i webb, appar och biljettsystem – EAA gäller främst nationella och gränsöverskridande transporter. Enligt lagtexten omfattas inte stads-, förorts- och regionaltrafik av kraven på t.ex. tillgängliga webbplatser och appar. Däremot omfattas deras självbetjäningsterminaler (t.ex. biljettautomater i lokaltrafiken) av kraven. Offentliga lokaltrafikhuvudmän kan dessutom redan vara skyldiga att erbjuda tillgänglig information via andra regelverk (t.ex. DOS-lagen för kommunala webbplatser). För de större transportaktörer som omfattas av EAA medför lagen hur som helst ett behov av investeringar i IT-system och gränssnittsdesign, liksom utbildning av personal om bemötande och stöd till resenärer med funktionsnedsättning.
Telekommunikation och IT-sektorn
Inom telekom och IT träffar direktivet både tjänsteleverantörer och tillverkare av utrustning. Telekomoperatörer måste erbjuda sina kommunikationstjänster på ett sätt som är åtkomligt för alla användargrupper. Det kan innebära att kunder med hörselnedsättning ska kunna använda telefontjänster via text- eller bildtelefoni, eller att viktig kundinformation (som räkningar, avtalsvillkor) finns i tillgängliga format. Operatörer kan även behöva säkerställa att deras kundtjänstkanaler är anpassade (t.ex. ha teckenspråkstolkning eller chatt för de som inte kan tala i telefon). På produktsidan måste företag som tillverkar eller säljer telefoner, datorer och annan terminalutrustning se till att dessa uppfyller de tekniska kraven innan de släpps ut på marknaden. Exempelvis måste en smartphone ha inbyggda hjälpmedel som skärmläsare, förstoring och kompatibilitet med hörapparater för att anses uppfylla kraven. Även operativsystemutvecklare (som Google Android, Apple iOS, Microsoft Windows m.fl.) berörs – deras system måste fortsatt inkludera omfattande tillgänglighetsfunktioner. För många IT-företag är detta en förlängning av befintliga globala riktlinjer, men lagen skapar ett formellt krav: en produkt som inte möter tillgänglighetskraven får egentligen inte säljas inom EU efter juni 2025. Branschen arbetar därför med att certifiera produkter (CE-märkning) enligt de nya reglerna. PTS, som är marknadskontrollmyndighet, kommer att ha befogenhet att kontrollera exempelvis elektronikprodukter och kräva åtgärder om de inte uppfyller tillgänglighetsstandarderna
.
Media och e-böcker
För mediasektorn – TV-, radio- och streamingleverantörer – innebär direktivet att fokus inte bara ligger på innehållets tillgänglighet (såsom textning och syntolkning) utan också på tjänsternas användargränssnitt. En streamingtjänst eller play-tjänst måste säkerställa att dess webbgränssnitt och appar går att navigera med hjälpmedel och är begripliga för alla. Till exempel ska knappar för uppspelning, paus, volym och val av undertexter kunna användas av en person som navigerar med tangentbord eller röststyrning. Programguider i digitalboxar och TV-mottagare ska vara möjliga att läsa av med talsyntes eller tydliga visuella inställningar. Vissa av dessa krav kan kräva uppdateringar av programvaror i existerande digitalboxar eller utveckling av nya standarder för TV-gränssnitt. Medieföretag behöver samarbeta med teknikleverantörer för att implementera lösningar som talande menyer och bättre kontrastlägen i sina produkter.
Inom e-boks- och förlagsbranschen medför direktivet att e-böcker måste publiceras i format som är fullt tillgängliga. Det innebär till exempel att en e-bok bör ha korrekt markerad struktur (kapitel, rubriker, alternativtext till bilder) så att en skärmläsare kan tolka den. Tjänster som säljer eller lånar ut e-böcker online måste i sin tur vara utformade enligt tillgänglighetsprinciperna – vilket liknar kraven för e-handel generellt. Även läsplattor för e-böcker omfattas som nämnts av produktkraven, vilket har drivit tillverkare att införa funktioner som uppläsning av text och möjlighet att ändra textstorlek/stil på e-ink-enheter. I Sverige har Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) pekats ut som ansvarig för tillsyn över just e-böcker
, vilket signalerar att bibliotekssektorn och förlagen kommer behöva samverka för att uppnå målen. För medie- och förlagssektorn innebär tillgänglighetsdirektivet ett steg mot mer inkluderande digitala upplevelser, och att tekniska lösningar för tillgänglighet blir en självklar del av produktutvecklingen.
Undantag och nationella anpassningar
Direktivet medger vissa undantag från kraven, både på grund av företagsstorlek och om kraven skulle bli orimligt betungande i specifika fall. Dessa undantag har införlivats i den svenska lagen:
-
Mikroföretag undantas: Små aktörer definierade som mikroföretag (färre än 10 anställda och årsomsättning under 2 miljoner euro) omfattas inte av tillgänglighetskraven på tjänster. Detta innebär att det minsta företagen som tillhandahåller t.ex. en e-handelstjänst eller banktjänst inte är juridiskt skyldiga att uppfylla direktivets krav. Däremot gäller kraven fullt ut för alla större företag. För produkter gäller undantaget mer begränsat: även mikroföretag som säljer omfattade produkter ska på begäran kunna visa information som behövs för att bedöma undantaget. Syftet med undantaget är att inte överbelasta de allra minsta företagen administrativt, samtidigt som större aktörer bär huvudansvaret för att driva på ökad tillgänglighet.
-
Oproportionerlig börda eller grundläggande ändring: Om uppfyllandet av ett visst tillgänglighetskrav skulle innebära en oproportionerligt stor börda för en aktör, eller om det skulle förändra produktens/tjänstens grundläggande karaktär, finns möjligheter att göra undantag. Denna klausul måste tillämpas restriktivt – företaget måste genomföra en noggrann analys och dokumentation av varför kravet inte är rimligt att uppfylla samt meddela ansvarig myndighet om att man åberopar undantaget. Myndigheten (t.ex. PTS) kan komma att granska underlaget. Detta säkerställer att bara välmotiverade fall får dispens, exempelvis om en teknisk lösning ännu inte är möjlig att göra tillgänglig utan orimliga kostnader.
-
Särskilda sektorsundantag: Som nämnt ovan har direktivet vissa avgränsningar i sin omfattning. Till exempel är stads- och regional kollektivtrafik undantagen från kraven på tillgängliga informationssystem online – dessa områden kan istället hanteras nationellt. I Sverige har redan lagar och föreskrifter för offentliga aktörer delvis täckt in lokaltrafikens informationstjänster. Direktivet undantar även vissa typer av digitalt innehåll som anses ligga utanför kontroll för tjänsteleverantören eller omfattas av upphovsrättsliga frågor (t.ex. visst användargenererat innehåll eller direktsändningar), enligt definitioner i artikel 2 i direktivet. Dessa undantag återges i den svenska lagstiftningen och kommer att preciseras ytterligare genom föreskrifter vid behov.
Svensk implementering och tillsyn
Sverige har valt att genomföra direktivet utan att ställa hårdare krav än EU:s minimumnivå, men med vissa nationella anpassningar för ansvarsfördelning. Post- och telestyrelsen (PTS) har utsetts till central tillsyns- och marknadskontrollmyndighet för den nya lagen
. PTS ska kontrollera efterlevnaden och samordna med andra berörda myndigheter. Flera sektoriella myndigheter har fått tillsynsansvar inom sina områden, exempelvis: Mediemyndigheten (Myndigheten för press, radio och tv) för tillgänglighet i audiovisuella medietjänster, Konsumentverket och Transportstyrelsen för persontransporttjänster, samt MTM för e-böcker
. Detta upplägg ska säkerställa branschspecifik kompetens i tillsynen.
Den svenska lagen (2023:254) kompletteras av en förordning och av föreskrifter som PTS tagit fram med detaljer, bland annat tekniska specifikationer och hur undantag ska hanteras
. Lagen kräver exempelvis att tillverkare gör en försäkran om överensstämmelse och CE-märkning för produkter som omfattas, samt att tjänsteleverantörer ska kunna redovisa hur de uppfyller tillgänglighetskraven
. Dessa genomförandebestämmelser är huvudsakligen administrativa och följer direktivets ram. Inga ytterligare nationella undantag har införts utöver direktivets egna bestämmelser.
Sammanfattning
EU:s tillgänglighetsdirektiv 2025 medför att en rad sektorer i Sverige – allt från banker, transportbolag och e-handlare till telekom- och mediabolag – måste anpassa sina produkter och tjänster för ökad digital tillgänglighet. Direktivet omfattar specifikt definierade områden (kommunikation, bank, e-handel, persontransport, media, e-böcker) och tillhörande teknik (datorer, telefoner, biljettautomater, m.m.), däribland många tjänster som tidigare saknat lagkrav på tillgänglighet i privat sektor
. Mindre aktörer som mikroföretag får vissa lättnader, liksom fall där krav skulle vara orimliga. Genom lagen och dess föreskrifter har Sverige skapat en struktur för tillsyn där PTS och andra myndigheter ska övervaka efterlevnaden från juni 2025 och framåt
. Praktiskt kommer direktivet att driva fram förbättringar som gynnar inte bara personer med funktionsnedsättning, utan alla användare – i form av mer användarvänliga webbtjänster, smartare bankautomater och mer inkluderande teknik i vardagen.
Källor: Myndigheten för delaktighet, Post- och telestyrelsen, Regeringskansliet (lagrådsremiss), m.fl.
(Se respektive referens för detaljer om källmaterialet).